B som i Bagarberta

– Hej jag heter blablabla och ringer från blablabla. Jag skulle bara vilja ställa en jättekort fråga till dig om det går bra?

– Öööö…ja…(Tänker att någon slags undersökning är på gång.)

– Använder du vanliga sockor eller mest strumpbyxor till vardags? (Hm, konstig fråga.)

– Vanliga sockor.

– Okej, anledningen till varför jag frågar en sån här lite udda fråga är att det ska komma ut ett nytt märke på marknaden för sockor och strumpbyxor. Jag skulle därför vilja skicka hem ett provpaket till dig HELT GRATIS. Det enda du betalar är portoavgiften.

Det blev en utekväll i Stockholm i går. Kände inte direkt för att sitta ensam här hemma och uggla. Älsklingen var på Polenkryssning och Kattisen och Lois hade flytt fältet. Kvällen började bra och det höll i sig ända tills vi kliver ur taxin utanför lägenheten, utan nycklar. Så nära men ändå inte. Anna hade glömt att ta med sig nycklarna ut och Ida som hade den andra nyckeln befann sig fortfarande inne i stan. Där stod vi, fem iskalla tjejer med inte allt för mycket kläder på oss. Tankar om att slå in ett fönster dök upp ju längre tiden gick och ju mer frusna våra kroppar blev. Efter ett antal irriterade samtal till Ida insåg vi att hon inte var på väg. Tunnelbanorna hade slutat gått och det var tydligen väldigt svårt att få tag på en taxi inne i stan. Vi fick däremot tag på en taxi och åkte till Annas arbetskompis för att värma oss. Spenderade några timmar i hans lilla studentrum tills tunnelbanorna började gå igen och vi fick klartecken på att Ida äntligen var på väg hem. Som grädde på moset var Röda linjens tåg inställda och ersättningsbussarna såg vi inte röken av. Så för tredje gången på samma kväll fick det bli taxi igen. Dyrt. Väl hemma käkade vi rostade mackor och Oboy. Det har nog aldrig varit så gott som då.  Klockan hann bli sju eller åtta, med eller utan sommartid, innan vi kom i säng. Lite trött i dag som ni kanske förstår. Men det var i alla fall vackert att se solen gå upp över Stockholms stad…

Har nu varit hemma hos mamma, pappa och Wilma sen i fredags. Skulle egentligen åka hem till Västerås igår direkt efter jobbet men det verkade väldigt jobbigt så jag är kvar. Tar tåget hem i morgon i stället. Passar på att njuta några dagar extra av den härliga dalaluften.

I dag när jag satt och åt mina hemlagade pannkakor fick jag en otrolig hemlängtan. Kanske för att senast jag åt pannkakor var när jag bodde hemma. Och då var det mammas mumsiga pannkisar. I dag var det mina olikformade pannkakor, alla i olika storlekar. Men med lite glass och björnbärssylt gick de nästan att jämföra med mammas. Efter att jag hade proppat i mig fyra pannkakor sa det stopp. Proppmätt i magen lade jag mig på soffan och bestämde mig för att slå en signal till min kära kompis och föredetta sambo Åsa. Hade lite dåligt samvete för att det var så längesen jag ringde henne, men det jämnade ut sig för hon hade precis lika dåligt samvete som jag. Det kändes i alla fall skönt att prata med henne. Oavsett hur länge det än dröjer mellan gångerna vi pratar eller ses så är allt ändå som vanligt när vi hörs. Men så har vi ju också känt varandra sen vi sprang runt på skolgården och spelade kula. I helgen ska jag hem (förhoppningsvis kommer min hemlängtan att stillas) och tjäna några slantar, hoppas att jag hinner kramas med Åsa också. Något som definitivt ska hinnas med är att äta en semla. Som bagarbarn är det nästan skam att så här långt in på semmelsäsongen inte krängt en enda semla än. Eftersom jag kommer att tillbringa helgen bland semlor, bullar, bakelser, biskvier m.m. ska det nog inte vara så svårt att lösa det problemet. Helgen är dock inte här än. Först ska det rysligt retoriska talet skrivas och responsas. Något att ägna morgondagen åt...

Mina armar är som spaghetti och jag har knappt någon kraft kvar i händerna. Ja, jag orkar nästan inte greppa mitt vattenglas. Jag har provat att klättra i dag, för första gången i mitt liv. Lois övertalade mig efter många om och men att följa med. Det var mycket jobbigare och svårare än vad jag trodde. Första gången jag skulle försöka ta mig upp en bit kändes det jätteläskigt, som att jag verkligen skulle ramla ner och slå ihjäl mig. Men man är ju säkrad och efter en stund kunde jag slappna av och fokusera mer på själva klättrandet. Jag fastnade dock på samma ställe varje gång och lyckades aldrig att ta mig ända upp. Lois däremot, hon klättrade snabbt upp som en liten spindel. Imponerande! Lite missnöjd över att jag inte klarade en enda bana, men jag hade kul i alla fall! Nästa gång, då jäklar ska jag nå toppen!

Det var längesen jag var där nu. Men i dag tog jag tag i mig själv och pallrade mig iväg med jympadojjorna och vattenflaskan på ryggen. Skyller min frånvaro på en förkylning som jag förmodligen förlängde en hel del själv på grund av ren lathet. Ni vet väl att man inte ska träna med en förkylning i kroppen! Jag gick på mittfavoritpass KI. Körde stenhårt - svetten sprutade och hjärtat pickade fartfyllt på. Det känns grymt skönt nu efteråt, både psykiskt och fysiskt. Fast det fysiska kommer antagligen att utmynna i en rejäl träningsvärk i morgon. Inte lika skönt.

Mors lilla Sara på vägen går

Drömmer om sippor för hon vill ha vår

Snön, den faller från himlen konstant

Vår i Mars? Det kan inte bli sant.

I dag blev det en lång dag i Eskilstuna. Eftersom vi har möte med Kåranen på måndagar blir det en hel del dötid att slå sönder innan klockan närmar sig fyra. Antingen kan man vara duktig och ta vara på den tiden i form av plugg, eller så kan man sätta sig på ett café och snacka skit. Det senare brukar oftast locka mest, så också i dag. Jag, Kattisen, Lois och Jennie hamnade på Kaka och blev sittandes där tills mötet började. Bland annat pratade vi om vad våra framtida barn ska heta och inte heta. Det var många namn som kom upp på tapeten. Bodil, Styrbjörn och Gunbritt var inte så populära, medan Juni, Nova och Edvin var omtyckta. Jag har inte direkt några förbestämda namn på mina framtida barn men jag tycker att Rasmus, Oliver, Maximilian, Saga, Ebba och Tova är fina namn. För Älsklingen är det tydligen viktigt att namnen ska vara coola. Vad det nu är som bestämmer om ett namn är coolt eller inte. Alexis, Scott och Matteo är enligt honom grymt coola namn. Dock bara killnamn som ni ser. Efter mötet begav vi oss som vanligt till stationen för att ta tåget. Med djupa suckar insåg vi att tåget var inställt. Ytterligare en timmes väntande att dryga ut den här dagen med alltså. SJ:s fummel med tågen börjar framkalla gnäll hos de flesta pendlare vid det här laget. Pinsamt SJ! Väl på plats i Västerås fick jag skjuts med snälla Anders och Kattisen. Tyvärr så hade de bestämt sig för att åka förbi grillen med världsgoda burgare och köpa middag. Tror ni att jag kunde motstå? Svar nej. Mina tankar om att äta gröt med min nyinköpta Lidl-sylt till middag byttes genast ut mot en saftig burgare fylld med dressing. Jag som skulle försöka att börja vara nyttig och sparsam nu igen. Det går inge vidare. Men burgaren var i alla fall underbart god och jag tyckte att jag kunde förtjäna den efter en så lång dag.

I dag när jag kom hem var jag ursinnig. Jag slängde vantarna och väskan i golvet och ville bara gå och gömma mig under täcket och det gjorde jag också. Älsklingen såg chockad ut och undrade förstås vad det var med mig. Jo det ska jag berätta, jag är så less på det här vintriga vädret att det står mig upp i halsen. Att cykla från stationen och hem är en pärs som heter duga. Motvind fylld av små ettriga snöflingor och vägar fyllda av det där vita gör det oerhört tungt att ta sig fram med min gamla tröga cykel med får låg sadel som rostat fast. Och med en nyutbruten förkylning i kroppen där snoret bara rinner gör det inte lättare direkt. Snön hör hemma i skidbackarna och inte på mina cykelvägar! Efter att Älsklingen hade fått sig några utskällningar han med (som om all jobbig snö är hans fel) insåg jag att det är ingen idé att vara arg på något som jag inte kan göra något åt. Jag fick Älsklingen till att göra mig sällskap under täcket en stund och det kändes genast mycket bättre. Sen tog han sig ut i det äckliga vädret och handlade så att vi fick mat i magen i dag med, trots att hans förkylning är ännu värre än min. Tack för att du finns och för att du har tålamod med mitt ibland så hetsiga humör.