B som i Bagarberta

I dag när jag kom hem var jag ursinnig. Jag slängde vantarna och väskan i golvet och ville bara gå och gömma mig under täcket och det gjorde jag också. Älsklingen såg chockad ut och undrade förstås vad det var med mig. Jo det ska jag berätta, jag är så less på det här vintriga vädret att det står mig upp i halsen. Att cykla från stationen och hem är en pärs som heter duga. Motvind fylld av små ettriga snöflingor och vägar fyllda av det där vita gör det oerhört tungt att ta sig fram med min gamla tröga cykel med får låg sadel som rostat fast. Och med en nyutbruten förkylning i kroppen där snoret bara rinner gör det inte lättare direkt. Snön hör hemma i skidbackarna och inte på mina cykelvägar! Efter att Älsklingen hade fått sig några utskällningar han med (som om all jobbig snö är hans fel) insåg jag att det är ingen idé att vara arg på något som jag inte kan göra något åt. Jag fick Älsklingen till att göra mig sällskap under täcket en stund och det kändes genast mycket bättre. Sen tog han sig ut i det äckliga vädret och handlade så att vi fick mat i magen i dag med, trots att hans förkylning är ännu värre än min. Tack för att du finns och för att du har tålamod med mitt ibland så hetsiga humör.