B som i Bagarberta

Att sitta på tåget med musiken strömmandes ur min limegröna Ipod är för mig på något sätt den mest avkopplande stunden på hela dagen. (Om inte tåget blir alldeles för mycket försenat så jag måste skynda mig nångonstans.) Jag tycker om att bara sitta där och stirra ut genom fönstret. Låta blicken fastna på en gammal stillastående traktor för att sedan bytas ut mot en sprudlande barnaskara lekandes i snön. Samma sträcka, varje dag. En del av en pendlares liv. Men varje dag finns det något nytt att upptäcka, något nytt att fästa blicken på. Mina tankar brukar fara iväg och det är som att jag försvinner in i min egna lilla värld. Trots att tjejerna bredvid mig för en livlig diskussion känns det som att jag är den enda som existerar på hela tåget. När det sen är dags att stiga av är det med tunga steg. Jag vill hellre fortsätta resa i min egna lilla värld...