B som i Bagarberta

Har vart ledig så många dagar i sträck nu så jag nästan tror att sommarlovet redan har börjat. Men det är faktiskt två lektionstillfällen kvar. Sen så! Blir några fria dagar i Kalmar innan slitet på kondiset börjar.

Har precis kört ut mamsen, pappsen och syrran till flygplatsen. De ska till London. Hade vart nice att följa med. Men får ju låna bilen i en vecka och det är ganska nice det med!

...i Eskilstuna är det så skönt att få komma hem och lägga sig i soffan under filten. Egentligen borde jag väl träna- ta en promenad eller nåt sånt. Men inte i kväll. Ska bara ligga här resten av kvällen och följa tevens skådespel. Älsklingen åkte iväg för att plugga så jag behöver inte känna mig asocial för att jag bara ligger här. Kanske kommer mina ögonlock snart att falla ihop av den trötthet som börjar sprida sig i min kropp. Men det gör inget. Inte i kväll.

Ny kurs. Hur mycket som helst att ta tag i på en gång. Men vem har lust med det när solen skiner hela dagarna? Jag vill bara sitta på en filt i solen och äta glass.

Tiden går så fort nuförtiden. Den praktiskt taget rinner iväg för mig. Påsken och dagarna i Idre är redan över och plötsligt är det bara två veckor kvar på den här kursen. Sen är det dags att plocka terminens sista fem poäng innan sommarlovet kan påbörjas. Ett sommarlov som kommer att domineras av jobb. Tror jag i alla fall. Har inte sett sommarschemat än men förväntar mig inte många lediga stunder. Några dagar alldeles när skolan slutar och några dagar i juli då jag och Ida åker till London är väl det jag kan räkna med. Har lite ont i magen för att jag ska vara utan Älsklingen i stort sett hela sommaren. Hoppas att jag kan åka ner till Kalmar några dagar i alla fall och att han kan komma till mig. Har blivit lite bortskämd med att ha honom omkring mig nu när vi har bott ihop sen i höstas. Visst, i början funkade det inte så bra att bo ihop och ibland blir det mycket gnäll och tjat, speciellt från min sida, men nu har jag insett hur mysigt det verkligen är att bo ihop med honom. Som nu, när han är i Kalmar i en vecka, det är då jag inser hur mycket jag tycker om honom och hur mycket jag tycker om att ha honom i min närhet. Tycker inte om att komma hem till en helt tyst lägenhet där det inte finns någon Älskling som sitter i favoritfåtöljen och väntar på att få en puss. Som tur är kommer han tillbaka på måndag och än är det ju lite tid kvar tills sommarlovet är här. Fast den kommer väl att rinna iväg lika snabbt den…

Det var skönt med en lugn helg. Mycket tid spenderades med Älsklingen, vilket alltid uppskattas av mig. Från en lugn helg till en inte lika lugn måndag. Jag håller med dig Kattisen, om att man blir lite stressad av projektarbetet. Det känns som att det är så mycket som ska göras, både i gruppen och individuellt. Och så ska jag åka bort över påsk också. Ska upp till Idre där familjen redan befinner sig. Hoppas på några soliga dagar på brädan i backen. Men först ännu en dag i skolan, bland html-koder, arbetsmoduler och skisser.

Först hade jag och Älsklingen festplaner, men sen insåg vi båda två att vi egentligen inte var så sugna på fest, och dessutom är jag ganska trött efter en lång vecka med lektioner varje dag. Det blev kebab från Hemdalsgrillen och en film istället. Filmen var tyvärr inte så bra trots 8,1 på imdb. Men jag somnade inte i alla fall! Sen skulle jag försöka spela tevespel, närmare bestämt James Bond. Det var inte riktigt min grej. Är tydligen ingen bra bilförare i tevespelsvärlden, eller så är det så att Mr Bond är en dålig chaufför.(Jag tror på det!) Älsklingen har övertagit spelandet och sitter nu och muttrar över en bana som han inte klarar. Själv så ska jag bara avsluta det här blogginlägget och sen är det sova sova säng säng säng som gäller! Eller så kanske det blir en stund på soffan tills banan är avklarad.

Jag är inte direkt någon effektiv bloggare nu för tiden. Förlåt. Min inspiration till att skriva är liksom som bortblåst. Jag väntar på att vinden ska vända och blåsa in lite kreativitet i mig. Det kan verkligen behövas i den här kursen som har startat nu, eftersom vi ska lära oss att göra en webbsida. Jaha...nu tog mina ord slut…illa! Ska titta på Top Model istället för att sitta här och mumla.

– Hej jag heter blablabla och ringer från blablabla. Jag skulle bara vilja ställa en jättekort fråga till dig om det går bra?

– Öööö…ja…(Tänker att någon slags undersökning är på gång.)

– Använder du vanliga sockor eller mest strumpbyxor till vardags? (Hm, konstig fråga.)

– Vanliga sockor.

– Okej, anledningen till varför jag frågar en sån här lite udda fråga är att det ska komma ut ett nytt märke på marknaden för sockor och strumpbyxor. Jag skulle därför vilja skicka hem ett provpaket till dig HELT GRATIS. Det enda du betalar är portoavgiften.

Det blev en utekväll i Stockholm i går. Kände inte direkt för att sitta ensam här hemma och uggla. Älsklingen var på Polenkryssning och Kattisen och Lois hade flytt fältet. Kvällen började bra och det höll i sig ända tills vi kliver ur taxin utanför lägenheten, utan nycklar. Så nära men ändå inte. Anna hade glömt att ta med sig nycklarna ut och Ida som hade den andra nyckeln befann sig fortfarande inne i stan. Där stod vi, fem iskalla tjejer med inte allt för mycket kläder på oss. Tankar om att slå in ett fönster dök upp ju längre tiden gick och ju mer frusna våra kroppar blev. Efter ett antal irriterade samtal till Ida insåg vi att hon inte var på väg. Tunnelbanorna hade slutat gått och det var tydligen väldigt svårt att få tag på en taxi inne i stan. Vi fick däremot tag på en taxi och åkte till Annas arbetskompis för att värma oss. Spenderade några timmar i hans lilla studentrum tills tunnelbanorna började gå igen och vi fick klartecken på att Ida äntligen var på väg hem. Som grädde på moset var Röda linjens tåg inställda och ersättningsbussarna såg vi inte röken av. Så för tredje gången på samma kväll fick det bli taxi igen. Dyrt. Väl hemma käkade vi rostade mackor och Oboy. Det har nog aldrig varit så gott som då.  Klockan hann bli sju eller åtta, med eller utan sommartid, innan vi kom i säng. Lite trött i dag som ni kanske förstår. Men det var i alla fall vackert att se solen gå upp över Stockholms stad…

Har nu varit hemma hos mamma, pappa och Wilma sen i fredags. Skulle egentligen åka hem till Västerås igår direkt efter jobbet men det verkade väldigt jobbigt så jag är kvar. Tar tåget hem i morgon i stället. Passar på att njuta några dagar extra av den härliga dalaluften.

I dag när jag satt och åt mina hemlagade pannkakor fick jag en otrolig hemlängtan. Kanske för att senast jag åt pannkakor var när jag bodde hemma. Och då var det mammas mumsiga pannkisar. I dag var det mina olikformade pannkakor, alla i olika storlekar. Men med lite glass och björnbärssylt gick de nästan att jämföra med mammas. Efter att jag hade proppat i mig fyra pannkakor sa det stopp. Proppmätt i magen lade jag mig på soffan och bestämde mig för att slå en signal till min kära kompis och föredetta sambo Åsa. Hade lite dåligt samvete för att det var så längesen jag ringde henne, men det jämnade ut sig för hon hade precis lika dåligt samvete som jag. Det kändes i alla fall skönt att prata med henne. Oavsett hur länge det än dröjer mellan gångerna vi pratar eller ses så är allt ändå som vanligt när vi hörs. Men så har vi ju också känt varandra sen vi sprang runt på skolgården och spelade kula. I helgen ska jag hem (förhoppningsvis kommer min hemlängtan att stillas) och tjäna några slantar, hoppas att jag hinner kramas med Åsa också. Något som definitivt ska hinnas med är att äta en semla. Som bagarbarn är det nästan skam att så här långt in på semmelsäsongen inte krängt en enda semla än. Eftersom jag kommer att tillbringa helgen bland semlor, bullar, bakelser, biskvier m.m. ska det nog inte vara så svårt att lösa det problemet. Helgen är dock inte här än. Först ska det rysligt retoriska talet skrivas och responsas. Något att ägna morgondagen åt...

Mina armar är som spaghetti och jag har knappt någon kraft kvar i händerna. Ja, jag orkar nästan inte greppa mitt vattenglas. Jag har provat att klättra i dag, för första gången i mitt liv. Lois övertalade mig efter många om och men att följa med. Det var mycket jobbigare och svårare än vad jag trodde. Första gången jag skulle försöka ta mig upp en bit kändes det jätteläskigt, som att jag verkligen skulle ramla ner och slå ihjäl mig. Men man är ju säkrad och efter en stund kunde jag slappna av och fokusera mer på själva klättrandet. Jag fastnade dock på samma ställe varje gång och lyckades aldrig att ta mig ända upp. Lois däremot, hon klättrade snabbt upp som en liten spindel. Imponerande! Lite missnöjd över att jag inte klarade en enda bana, men jag hade kul i alla fall! Nästa gång, då jäklar ska jag nå toppen!